Mardrömsförlossningen

Min dotter Alicia föddes söndagen den 12:e februari 2006. Jag var förstföderska och förstföderskor brukar få en långdragen fölossning, ibland flera dygn. För mig tog det en timme från det att jag kom in till förlossningen. Alicias hjärtfrekvens sjönk hastigt och navelsträngen satt runt halsen på henne. Narkosläkaren hann aldrig lägga den bedövning som jag hade önskat. Istället fick sugklockan tas fram och helt plötsligt låg hon på min mage.

Alla har vi en bild av hur en förlossning går till. Min bild har alltid varit den man ser på film. Vattnet går, kvinnan och mannen rusar in i bilen och kör i 250 kilometer i timmen till sjukhuset. Man får lägga sig i en säng med gyn-ställning och utan bedövning föder man fram barnet.
Men, det är ju inte så det går till egentligen. Det var så man gjorde på 50-talet. Nuförtiden ska man ringa innan man åker in. Kvinnan badar och masseras igenom värkarna som tar många timmar. Hon får bedövning och får gå runt med dropp tills värkarna verkligen sätter igång. Hon föder inte liggandes utan i andra ställningar som inte gör lika ont. Och smärtan, ja den glömmer hon fort när hon har sin bebis i famnen. Men bilden jag hade blev verklighet för mig. Och smärtan, ja den glömmer jag nog aldrig.

Allting började den där fredagen i juni. Den 10:e för att vara exakt. Efter att ha varit sjuk i flera månader var jag van vid att min mens var sen. Men den här gången hade jag gått nästan två veckor över tiden. Jag beslöt mig för att gå och köpa ett graviditetstest. När jag kom hem testade jag på en gång och till min förvåning blev det ett starkt plus i rutan. Jag greps av panik. Panik för att jag var glad och panik för vad alla andra skulle säga. Skulle jag verkligen hinna gå min journalistikkurs till hösten? Jag satte mig vid datorn och räknade på när det skulle bli. Datorn räknade ut att det skulle bli den 4/2 2006. Min kurs skulle sluta den 27/1. Jag andades ut samtidigt som tankarna gnagde i huvudet på mig. Vad skulle Johan säga? Vi hade ju aldrig pratat om barn, åtminstone inte på det sättet. Det tillhörde ju framtiden trots att vi varit tillsammans i fyra år.

När Johan kom hem från jobbet var han så uppe i varv. Han ville att vi skulle åka till köpcentrumet för att handla lite. Jag var så uppspelt men fick verkligen inte chansen att säga något. Dagen efter kände vi för att hitta på något så vi begav oss till Skansen. Jag tänkte säga det flera gånger men feg som jag var så blev det inte av. Det hade gått ett dygn sen jag fick reda på att jag var gravid. Kvällen kom och vi låg och tittade på TV i soffan. Då kunde jag inte vänta längre så jag sa:
- Johan, vet du en sak? Jag har en bebis i magen…
Johan reste sig upp och sa flera gånger:
- Anna man ska inte skämta om sådant där. Varför säger du så?
- Jag skämtar inte, det är sant, sa jag.
Det tog en stund för Johan att förstå men sen sa han:
- Nu är du inte ensam om det längre. Nu är vi två om det.

Det tog några veckor innan jag förstod att ja verkligen var gravid. Helt plötsligt hade vi redan varit på inskrivning och det enda jag kunde ha på mig var mammakläder. Skolan började och magen blev bara större och större. Men det var nog på ultraljudet som jag verkligen förstod att det bodde en bebis i magen på mig. Och precis som jag önskat visade det sig vara en liten tjej. Jag blev framflyttad från den 4/2 till den 10/2. Graviditeten var en mindre trevlig upplevelse med alla komplikationer man kan tänkas ha. Tiden gick bara fortare och fortare och när skolan väl slutade och jag satt där med två veckor kvar till beräknad förlossning kändes allt så konstigt. Förlossningen tillhörde ju framtiden. Hur kunde tiden gå så fort? När jag inte behövde gå till skolan längre började det dock sjunka in. Jag skulle vare sig jag ville eller inte föda – och det snart.
Äntligen fick jag lite tid för mig själv och läste min bok om avslappning och profylaxteknik inför förlossningen. I början av boken läste jag om att man skulle föreställa sig sin dröm- respektive mardrömsförlossning. Jag hade alla möjliga mardrömsscenarion i huvudet men tänkte ändå att det skulle bli en normal förlossning, för varför skulle jag tillhöra de få som får problem?

Jag är född på Karolinska Sjukhuset i Solna. Samma sjukhus som mina syskon och nästan hela min släkt är födda på, så jag blev jätteglad när jag fick höra att det var där jag skulle föda min lilla bebis. Jag och Johan var på informationsmöte där i november. Efter det kände jag mig jättetrygg och visste att det inte skulle ta så lång tid att åka dit. Johan som har ganska dåligt lokalsinne visste till och med hur man åkte dit.

Dagarna gick. Jag hade haft kraftig mensvärk till och från. Jag mådde illa och jag hade sammandragningar hela tiden trots att jag bara låg hemma och tog det lugnt. Jag var helt säker på att jag skulle föda innan den 10:e trots att de säger att förstföderskor nästan alltid går över tden. Den 9:e på kvällen började jag få regelbundna värkar. Men de kom bara var åttonde till var tionde minut och avtog senare. Den 10:e, när jag hade beräknad fölossning, fortsatte värkarna och jag kände att något var på gång. Men ingenting hände. Det var först på lördagen, den 11:e, som jag förstod att det jag kallat värkar tidigare inte var någonting jämfört med det jag kände nu.

Klockan 15:00 på eftermiddagen kom de riktiga värkarna var tionde minut. Jag börade anväda TENS-apparaten som jag hade hyrt några veckor tidigare men även fast jag höjde den under värkarna gjorde det fortfarande otroligt ont. De kom fortare och fortare. Grannen hade kommit förbi med lite DVD-filmer så vi låg och tittade på ”Jarhead” i omgångar. En pizza hann jag slänga i mig också och den behövdes nog. Så fort värkarna kom skrek jag:
- Sätt på pause!
Till slut stängde vi av och än idag har jag inte sett klart filmen. Vid 22-tiden på kvällen stod jag knappt ut längre. Jag ställde mig i duschen och det varma vattnet mot ländryggen kände mycket bättre än TENS-apparaten. Jag tänkte ”jag måste få duscha under värkarna på sjukhuset”. Johan satt vid datorn och timade värkarna på en hemsida jag hade fått tips om. Plötsligt hör jag hur Johan skriker:
-Anna de kommer var tredje minut nu och du har varit nere på två minuter två gånger nu, ska jag ringa förlossningen?
Johan ringde. Han kom tillbaka in i badrummet och sa att de hade sagt att det alltid tar så lång tid för förstföderskor. Vi skulle ringa tillbaka när jag verkligen inte stod ut längre.
Jag blev arg. Hur kunde de säga så? De hade ju sagt att man skulle få åka in när man hade värkar var tredje minut. Jag satte på TENS-apparaten igen men efter en stund kände jag att ”varför ska inte jag få åka in”? Jag överdrev lite och sa gråtandes till Johan:
- Jag står inte ut längre, ring igen!
Johan ringde, sa mitt personnummer och sa att jag inte kunde komma till telefonen och att jag verkligen hade ont nu. Han la på luren.
- Anna, de sa att det var fullt. De ska ringa tillbaka när de vet vart vi ska åka.
Jag greps av panik. Jag började gråta ännu mer. Jag skulle ju föda på KS i Solna. Varför gick allt så fel? Det var ju inte såhär jag ville ha det.
En kort stund senare ringde de tillbaka. Vi skulle få åka till KS i Huddinge. Det skulle ta minst 20 minuter att åka dit med bil. Johan ringde och beställde en sjuktransport.
Värkarna kom allt tätare och plötsligt kände jag att jag mådde illa. Jag sprang till toaletten och kräktes flera gånger i rad. Jag hade hört att när bebisen åker längre och längre ned kan den komma åt en kräkreflex. Någonstans kände jag att det var just det som hände. Men ändå hade jag bilden av hur en förlossning skulle gå till i huvudet så jag ville inte tro på det som faktiskt hände.
Vi satte på oss kläderna och TENS-apparaten behövde inte skruvas ned till någon lägre nivå längre. Jag hade på högsta hela tiden. Taxin kom med en gång och det första taxichauförren sa när han såg mig var:
- Oroa dig inte. Det kommer att gå bra.

Taxiresan kändes som en evighet. Värkarna kom tätt och jag kände inte av TENS-apparaten längre. Jag kommer inte ihåg allt. Jag kanske blundade eller så hade jag så ont så att jag förträngt det mesta. Jag kommer ihåg vissa sekvenser, som när vi åkte av motorvägen mot Huddinge.

Klockan 23.15 plingade jag på dörren till förlossningen medan Johan betalade taxichauffören.
En undersköterska mötte oss och jag fick gå in på toaletten för att ta ett urinprov. Jag tog emot en värk och kämpade verkligen på att få ett urinprov. Till min förvåning klarade jag det och fick lägga mig på en brits.
Undersköterskan satte på CTG:n och innan jag visste ordet av det gick vattnet.
- Nu kissade jag på mig! Eller så var det något annat!
Undersköterskan kallade in en barnmorska. Johan och barnmorskan hjälpte mig av med byxorna och konstaterade att vattnet var blodblandat. Hon satte på mig ett par nättrosor och det visade sig att jag var öppen åtta centimeter. Mitt huvud snurrade. Det gick för fort.
- Anna, klarar du att gå till förlossningssalen eller vill du att vi drar in dig på britsen? frågade barnmorskan.
- Dra in mig på britsen, kved jag.

Väl inne i förlossningssalen rullade de över mig på en sjukhussäng. De förberedde gyn-ställningen och jag kände bara att allt var fel. Det är ju inte såhär man föder nuförtiden.
- Anna, har du tänkt på vad du vill ha för bedövning? frågade barnmorskan.
- Det står ju i min journal, svarade jag.
- Vi hinner inte läsa den nu, svarade hon tillbaka.
- Jag vill ha epidural! sa jag.
Det dröjde inte länge förrän jag låg i gyn-ställningen. Lustgasen var på och värkarna kom allt oftare. Lustgasen kände jag inte av. Jag kunde bara tänka på hur ont jag hade. Gång på gång intalade jag mig själv att andas lugnt och djupt, precis som jag läst i min bok. Men det gick inte. När värkarna satte igång kunde jag inte göra annat än att skrika. Jag skrek in i lustgasmasken och jag höll på att tappa kontrollen.
Jag minns att två manliga läkare kom in. De mumlade och jag hörde inte vad de sa. Sedan kom en tredje läkare in. En narkosläkare som skulle ge mig ryggbedövningen. Barnmorskan och undersköterskan försökte lugna ned mig genom att fråga hur graviditeten varit men det enda jag kunde tänka på var att det inte skulle vara såhär.
- Anders heter jag, sa narkosläkaren.
- Hjärtfrekvensen är nere på 70! Vi måste få ut bebisen nu, skriker barnmorskan.
- Anna, du kommer inte hinna få bedövning, du måste klara dig utan. Klarar du det?
- Nej, jag vill ha bedövning, kved jag.
- Du kan få en spinal men det kommer fördröja förlossningen och då blir det antagligen kejsarsnitt. Vill du det?
Jag hann aldrig svara. De såg huvudet. Barnmorskan bad Johan om hjälp att hålla fast mina ben i gyn-ställningen. Jag hängde på lustgasen men hur mycket jag än andades och skrek så blev jag inte så där onykter som jag hört att man ska bli. Men det gjorde ingenting för snart bytte de ut lustgasen mot syre.
- Anna, krysta nu, vi tar hjälp av en sugklocka. Bebisen är snart ute. Ta i så mycket du kan. Du är en stark tjej.
Jag krystade och skrek. Jag hatade den där dumma läkaren som stoppade in hela handen för att sätta fast sugklockan ordentligt. Han gjorde så att det gjorde ännu mer ont. Det var en brännande smärta. Jag hann inte krysta många gånger för helt plötsligt gled hela kroppen ut. Det hade inte ens gått tio minuter. Jag klarade det. De la bebisen på min mage. Jag har alltid föreställt mig att jag skulle sluta ha ont och börja gråta när jag såg min dotter födas. Men allt hade gått så fort så jag förstod inte att det var på riktigt. Jag hade bara ont.
- Anna, den 12/2 klockan 00:31 föddes din lilla flicka. Vad stark du var. Du har verkligen vältränade ben. Men det är inte riktigt klart än. Moderkakan ska också ut. Fortsätt använda lustgasen.
Den här gången tänkte jag att ”nu ska jag minsann andas in så mycket lustgas jag bara kan”. Och den här gången försvann tid och rum. Det var så befriande. Men när eftervärkarna kom kände jag dem ändå. Moderkakan kom ut och som tur var visade dem den inte för mig. Sedan sydde de det lilla jag sprack, och då fick jag lokalbedöving. Jag vaknade upp av att jag asgarvade. Varför tog jag inte så mycket lustgas när jag krystade? Vad skönt det skulle ha varit.
I efterhand har jag förstått att Alicias liv hängde på en tråd. Navelsträngen låg runt halsen på henne. De bytte ut CTG:n mot en skalpelektrod men bytte ut skalpelektroden två gånger i tron om att den inte fungerade. Hjärtfrekvensen var alltså nere på noll flera gånger. Allt gick så fort så jag hann aldrig reflektera över vad jag gjorde där. Jag förstod inte att jag födde barn. Jag, som alltid gråter till filmer, grät inte när hon låg på min mage. Hon luktade bara illa. Som gammal skinka eller något. Jag förstod verkligen inte vad som hade hänt.
Barnmorskan och undersköterskan tog fram min journal efter förlossningen. De gick igenom varje punkt i mitt förlossningsbrev och skämtade.
- Lavemang. Nej det hann vi inte med. Bad, dusch, vetekudde. Nej det hann vi inte med. Epidural eller annan bedövning. Nej det hann vi inte med. Familjerum. Ja det kanske vi ska kunna ordna till dig.
- Jag har fortfarande ont, sa jag.
- Var gör det ont? frågade de.
- I rumpan, fick jag fram. Fast längre upp mot ryggen.
- Du har nog knäckt till svanskotan, det är sånt som händer.
Undersköterskan kom in med brickan med te och smörgåsar. Nog var jag hungrig alltid. Jag hade ju ingen mat kvar i magen.
Efter det fick jag gå och kissa. Detta för att se att allting fungerade som det skulle. Det tog en stund men till slut gick det. Jag duschade av mig och gick in på rummet igen. Klockan närmade sig fyra. Så kom barnmorskan in med en rullstol och iväg bar det till familjerummet på BB.
- Du kan inte sluta titta på henne va? sa barnmorskan.
- Nej, sa jag. Jag har nog inte förstått vad som har hänt ännu.
Hon hjälpte mig ur rullstolen, log och kramade om både mig och Johan. Om jag inte varit så omtöcknad hade jag nog tackat henne mer än vad jag förmådde.
Jag har fortfarande blåmärken på benen efter att de höll i mina ben i gyn-ställningen. Kanylen de satte i handen lämnade också ett stort blåmärke.
Jag stannade på BB till måndag kväll. Barnmorskan som hade nattpasset hjälpte mig med allt. Hon var helt underbar. Men det, det är en annan historia.

Alicia på sjukhuset, när hon föddes vägde hon 3215 gram och var 49 centimeter lång